Skriv ett sökord för att hitta det du söker på våra sidor!

Debatterande och kommenterande text i Sokraten speglar inte nödvändigtvis redaktionens eller föreningens åsikter.

Här nedan publiceras en artikel införd i Sokraten nr 1/2019, en efterföljande replik från en av Sokratens läsare och artikelförfattarens kommentar.


Psykologisk behandling på modersmål?

Av Timo Järpeskog

Nyligen släpptes en utredning om psykisk ohälsa som bland annat innehåller avsnitt om de i Sverige erkända nationella minoriteterna. Det är, i min mening, till viss grad en beklämmande läsning, som visar på en etnisk skiljelinje vad gäller psykisk ohälsa, lindrig till mycket allvarlig, i svensk kontext. Jag ska i denna essä lyfta frågan om de nationella minoriteterna, den psykiska ohälsan och sätta det i ett perspektiv utifrån relationsinramningsteori.

NATIONELLA MINORITETER
Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Dessa är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedaling. Gemensamt för dessa grupper är en mycket lång historia i Sverige. Minoriteterna har gemensamma erfarenheter när det kommer till statlig och kyrklig repression, försvenskningsprocesser och vidrigheter i stil med gravplundring, steriliseringar, skallmätningar och kulturell förnedring. Senaste exemplet är från 2018 när Länsstyrelsen i Västerbotten beordrade kronofogden att bränna samiska kulturminnen under polisövervakning och mindre protester.

Från och med januari 2019 är minoritetslagstiftning förstärkt vad gäller minoriteters rättigheter och kommunernas skyldigheter vad gäller att ha handlingsplaner och att erbjuda samma demokratiska möjligheter i kontakten mellan individ och kommun till exempel i fråga om språk. Sedan tidigare versioner av lagstiftning är kommunerna skyldiga att ge minoriteter inflytande i frågor som gäller dem. Lagstiftningens verkställande riktar sig till den närmaste statliga funktionen, kommunen. Även landstingen och regionerna omfattas, men här har arbetet inte kommit lika långt i jämförelse med de kommuner som ingår i ett förvaltningsområde för en särskild minoritet.

Psykiatriutredning gjorde gällande att sverigefinnarna oftare än den etniska majoriteten hade problem med beroendesjukdom och samerna tog livet av sig i större utsträckning än den etniska majoritetsbefolkningen.

Samerna finns i storstäderna, men också över landets nordligare delar. Historiskt har samerna varit etablerade ända ned till Västmanland. Forskare tror att det finns mer än 60 000 av samisk härkomst i Sverige. Sydsamiska, Lulesamiska och Nordsamiska är de större samiska språken i Sverige och är alla hotade, enligt Förenta Nationerna. Sverigefinnarna är uppemot 700 000 till antalet och talar en finska med påverkan från svenskan. Historiskt har finskan alltid talats i Sverige, och idag talas det av cirka 250 000 personer i landet. Sverigefinnarna finns i storstäderna, i industri- och bruksorter samt i tidiga skogsbruksområden.

Relationsinramningsteori ger för handen att språket skapar inlärning, som ett uttryck för den inre värld vi människor bär inom oss. Språket är inlärning i post-skinneriansk bemärkelse. Exempel på detta i klinisk praktik kan handla om att omdefiniera innebörden i den mänskliga erfarenheten. Bland annat interoceptiv exponering som erbjuder denna möjlighet i exempelvis terapirummet. Detta innebär att de ord och meningar, det språk vi uttrycker vår inre värld med, har i sig självt en laddning som påverkar oss. Laddningen i språket är inte samma laddning som finns i den erfarenhet – den operans- och/eller associationsstyrda – som språket reflekterar. Tyvärr är litteraturen om relationsinramningsteori tunn som avhandlar minoritetsspråk kontra majoritetsspråk. Det innebär att det inte finns något större material om behandling på modersmål för minoriteter visavi behandling på det andra, majoritetsspråket.

INTERSEKTIONALITET
En människa bär, förutom sitt genetiska arvsanlag och sina biologiska funktioner, också sina kontextuellt konfigurerade etiska värderingar och moraliska handlingar, liksom religiösa föreställningar, kultur, kön, klass, etnicitet. Så även psykoterapeuter. Vi är i någon mening den punkt där både biologiska, sociala och kulturella genomkorsar varandra. Vad som är vad kan ibland vara svårt att peka ut, liksom det ibland kan vara gjort med enkelhet. Jag ska ta ett exempel ur min kliniska praktik. Det ringde en anhörig och sa att dennes son skulle skjuta sig själv. Jag larmade min vårdenhet medan de anhöriga åkte in till vår akutmottagning. Denna patient hade ett modersmål som tillhör en av minoritetsgrupperna men jag talar inte det språket. Jag började göra en suicidriskbedömning och upptäckte ganska snart att patienten var långt mycket mer dämpad till uttryckssätt, mimik, motorik. när han talade svenska vilket förändrades då patienten pratade på sitt eget språk med sina anhöriga.

Det fanns inga tolkar att ringa in. Patientens svar på sitt eget språk, översatta till mig, hade gett den mesta informationen, och därmed också utökat möjligheten att framgångsrikt fortsätta en öppenvårdsbehandling. Och, med lite kunskap i relationsinramningsteori, att uttrycka sitt lidande med de ord och begrepp som också är mest laddade, innebar ju de facto en interoceptiv exponering där och då.

Den anhöriga hade redan börjat översätta det patienten sa vilket var acceptabelt för de båda. Där och då beskrev patienten sig själv som kan förklaras i termer av kön, klass, etnicitet, individualitet, religiositet, kulturalitet, intentionalitet. Patienten gjorde detta på sitt språk, med en högre grad av emotioner, mer ord, mer kroppsspråk och mimik. Det var mer levande eftersom det uttryckte smärtan, och inte en omskrivning av den. Vissa begrepp var den anhöriga tvungen att förklara för mig eftersom den svenska termen för samma begrepp relationsinramades med annat innehåll. Öppenvårdsbehandling kan alltså med större möjlighet lyckas och patientens identitet har stärkts eftersom det egna språket, den egna kulturen, inte behövt stå åt sidan till förmån för den etniska majoritetens språk.

EN ELLER FLERA?
Funktionell kontextualism som botten i den triangel där relationsinramning är nästa lager. Kanske är det perspektivet ett uttryck för en monism. Skevhet? Möjligt. Kanske vore det mer relevant att prata om flera kontextualiteter med en egen inneboende funktionalism. Den som tillhör en minoritet kan också minoritetens erfarenhet, liksom den kan majoritetens erfarenhet. Bara där finns åtminstone två kontextualiteter med egen funktionalism. Varför skulle bara den enas språkliga värld vara utgångspunkt för en terapi? Nog vore det rimligt att kunskap, förståelse och hänsyn för också denna aspekt av den mänskliga tillvaron fanns inom behandling av psykisk ohälsa; att också minoritetens erfarenheter och språkliga värld vore en tillgång. Kanske vore det på plats att majoritetens perspektiv i en terapeutisk situation fick stå åt sidan till förmån för en som respekterar hela den inre och yttre värld som minoriteten både lever, är en del av och bär inom sig.

Detta kan de allra flesta människor redan. Exempelvis kan de flesta terapeuter hoppa mellan svensk och engelsk kontext när det kommer till att beskriva vad Compassion Focused Therapy är – med skillnaden att engelskan innebär högre social status, medan den samiska, finska, romska, judiska eller tornedalska istället ramas in med termer som vi förstår som låg social status.

SKEVHET
Den etniska och nationella utgångspunkten i mötet mellan behandlare och patient är ett uttryck för ett samhälleligt dominansförhållande och i terapin en skevhet som är i behov av korrigering. Ur ett humanistiskt perspektiv kan man hävda att behandlaren som inte tar hänsyn till detta, blir ett uttryck för en försvenskning, en fortsättning på den kolonialisering som staten och kyrkan utövat i århundraden. De Foucaultianska långa vågorna rullar in genom den psykologiska behandlingen.

Människor dör av självmord och människor super och pundar i högre utsträckning om de inte tillhör den svenska majoritetsbefolkningen. Där är utredningen tydlig. Relationsinramningsteori, tillämpad i social kontext, erbjuder en vetenskaplig förklaringsmodell till varför det kan vara rimligt att också från offentligheten erbjuda psykologisk behandling med utgångspunkt från minoriteternas behov.

Timo Järpeskog


Replik på ovanstående artikel

Av Tord Bergmark i mars 2019

Till redaktionen för Sokraten

Nyblivne redaktionsmedlemmen Timo Järpeskog (TJ) har i Sokraten #1/2019 en intressant artikel om språksvårigheter vid psykologisk behandling. TJ räknar upp några språkliga minoriteter och skildrar ett eget fall, där respondenten uttalat suicidhot. Denne kunde visserligen tala svenska, men talade mer livfullt på sitt eget språk, tolkat av anhöriga.

Ett inte så ovanligt fall i vården. Tolkar fanns inte till hands. Det visade sig att de anhörigas närvaro var TJ till hjälp och bedömdes av TJ göra öppenvårdsbehandlingen bättre. TJ:s intervention gjorde det dessutom möjligt för honom att skåda djupare in i respondenten i ”termer av kön, klass, etnicitet, individualitet, religiositet, kulturalitet, intentionalitet”. Inte illa. Men TJ:s artikel väcker ett par invändningar:

1. Artikeln är behängd med ett flertal otillräckligt definierade begrepp som ”Intersektionalitet; Relationsinramningsteori; Interoceptiv exponering; Operans; Funktionell kontextualisering; Monism; Två kontextualiteter med egen funktionalism; Skevhet”. Begreppsmängden tynger ner historien och har en något oklar funktion.

2. TJ ger inte något förslag på hur den psykologiska behandlingen ska kunna utföras på ett minoritetsspråk, när behandlaren som i TJ:s fall inte behärskar det. I detta fall fanns anhöriga, men hur kan problemet lösas utan anhöriga och tolkar? TJ menar det vara ”rimligt att från offentligenheten erbjuda psykologisk behandling med utgångspunkt från minoriteternas behov”. Ett godhjärtat förslag, men hur skulle det ordnas?

3. I artikelns sista stycke analyseras begreppet Skevhet. Det rör sig enligt TJ om ett ”dominansförhållande” som behöver korrigeras. Men hur? Här riskerar TJ och andra att skapa en ”försvenskning” och därmed fortsätta den ”kolonialisering som staten och kyrkan utövat i århundraden”. TJ ser de ”Foucaultianska långa vågorna” rulla in genom den psykologiska behandlingen.

Ja, då klarnar perspektiven något. Michel Foucault är ju känd för att ha satt likhetstecken mellan kunskap och (otillbörlig) makt och har i många decennier förtrollat samhälls-vetenskaper i hela västvärlden. TJ har satt in sitt goda möte med den suicidala respondenten i ”ett större sammanhang”: den sura postkoloniala och identitetspolitiska teorin. Men skulle en ”försvenskning” verkligen vara negativt? Att kunna språket (språken) i det land man bor gör det ju möjligt att ta del av relationer, kunskaper och möjligheter. Det är dags att släppa de intellektuellt paranoida och grumliga postmoderna teorierna för gott.

Tord Bergmark
Läsare av Sokraten

PS. I sin sista föreläsningsserie våren 1984, Le Courage de la vérité (Modet till sanning), har filosofiprofessorn Maurizio Ferraris rapporterat att Michel Foucault tog avstånd från sina uttolkare: ”Försök att reducera vetande till makt inte kan ses som annat än ren och simpel karikatyr”: Ferraris. Manifest för en ny realism (Daidalos 2014 s. 123-)


Kommenterande svar på repliken

Av Timo Järpeskog

Tack Tord för din förtydligande och mogna replik. Jag uppskattar att ta del av den och blir glad att Sokraten läses och skapar debatt! Och, måste jag erkänna, jag blir stolt att mitt första bidrag väckte något hos våra läsare. Det gör vår tidning mer aktuell och ligger i linje med det pågående förändringsarbetet som sfKBT är engagerat i.

Jag vill i denna replik ta fasta på två saker i ditt inlägg. För det första, begreppen. De flesta av dessa tillhör vardagen för psykologer, psykoterapeuter, kliniker m.fl. Men, jag tar till mig av det du skriver, och jag hoppas du ska kunna se det i kommande texter från mig!

Det andra är mer konkret. Du skriver: Men skulle en ”försvenskning” verkligen vara negativt? Att kunna språket (språken) i det land man bor gör det ju möjligt att ta del av relationer, kunskaper och möjligheter. Det är dags att släppa de intellektuellt paranoida och grumliga postmoderna teorierna för gott. Eftersom detta inte svarar på språklig inlärning, utan rör sig mer om en vetenskapsteoretisk diskurs, vill jag bjuda in dig att skriva en artikel om språklig inlärning i din kliniska verksamhet, för publicering i Sokraten! Välkommen Tord!

Timo Järpeskog